Att KYSSA en groda

Symboler, färger, linjer, ord – de ger oss så mycket mer än bara en stunds skönhet eller underhållning. Jag vet faktiskt inte vad jag skulle ta mig till om jag inte hade tillgång till ordet eller bilden för att hantera vardagen, livet och inte minst kärleken. Hur gör du när livet skevar, smärtar, bränner, bråkar? När du upptäcker att det du trodde och litade på bara var en schimär? När bilden rämnar och hjärtat krossas?

Bilden här ovan gjorde jag egentligen i studiesyfte för att bygga en övning till en porträttkurs, men mitt sinnestillstånd i stunden kom att speglas av de val jag gjorde för bilden. Först när den var klar förstod jag vilken del av mitt liv jag hade ”illustrerat”. Det är det här man kan kalla för processen i art journaling, en slags bildbearbetning av det som pågår inom dig, och det behöver förstås inte var figurativa bilder, Färgval och linjers uttryck kan ha lika mycket att säga.

Och så har vi det här med orden. Även de skapar ju bilder, så sköna och befriande att använda sig av när det kniper i hjärtat. Så här kommer ett uppdrag - fortsätt skapa för allt vad du är värd när livet smärtar, särskilt då. Jag kan börja (och nej jag har inte blivit galen jag bara leker med ord och form lite grand):

Hur avlägsna en eterisk dagsedel – en förklaringsmodell

Jag har blivit delgiven. Den kom en dag och den var hård. Med kanter vassa som en nypressad sedel. Den innehöll icke mycket av värde, trodde jag. Men även minus är ett värde.

Medan en fysisk dagsedel har sin fokuspunkt i de övre regionerna, närmare bestämt huvudet, så har en mental, eller psykologisk, eller för den delen, andlig dagsedel, däremot sin spjutspets inriktad på den mellersta delen av kroppen, magtrakt eller bröstkorg. Där kilar den sedan fast sig under x antal timmar, dagar, veckor, beroende på ursprung, fasthet och karaktär.

Den dagsedel som för tillfället slagit rot i min kropp smärtar i intervaller. Ibland så att ögonen tåras, ibland som ett stilla morrande i bakgrunden.

Vid drabbandet av en eterisk dagsedel bör man vidtaga omedelbara åtgärder för att avlägsna dess åverkan. Detta kan ske medelst:

1) Förnekelse, dock inte att rekommendera då dagsedeln härvid icke avlägsnar sig utan enbart iakttar en tillfälligt avvaktande position.

När jag förnekade det som borrat sig in kunde jag stundvis tappa minnet och känna eufori, att allt var möjligt, till och med en återgång. Uppvaknandet efter varje sådan temporär lindring stegrade intensiteten i smärtan.

2) Utlevande. Denna hantering kräver en tillåtande omgivning och en reservpluton som sköter markservicen under pågående anfall, som, vilket tidigare angivits, kan variera i tidsomfång.

Min upplevelse av detta kom plötsligt och oväntat. För min del innebar det att upplevelsen blev alltför intensiv. Eftersom jag vid tillfället inte hade någon reservpluton så utgjorde jag dessutom en fara för allmänheten, inte minst ur trafiksäkerhetssynpunkt.

3) Acceptans. Den här åtgärden kan skenbarligen synas vara besläktad med alternativ 2, (utlevande), men här finns en avgörande beståndsdel som saknas i den förra, nämligen ödmjukhet. Den hänger samman med påståendet att dagsedeln bär ett potentiellt viktigt budskap i all sin styvnackade oförsonlighet. Är man beredd att dechiffrera detta, med ödmjukheten som förstoringsglas, kan acceptans infinna sig. Härvidlag skulle jag, hypotetiskt, vilja påstå att detta alternativ är det som bör vara mest effektivt, då det, med ett närmast kirurgiskt snitt, kommer att avlägsna dagsedeln från magen/bukens mentalsubstans.

Här står jag nu. I det sista alternativet. Mitt i ett famlande försök att acceptera. Att allt som hänt sker för mitt allra bästa. Fortsättning följer. Alltid.