Sirenen bor i HJÄRTAT
Den där tomheten som kan gnaga inuti, trots att livet på ytan ändå verkar vara helt okej, vad beror den på? Många skulle svara att det är kontakten inåt som är grumlad, kontakten med oss själva och vår egen inre röst. Eller Gud, som den också kallas, bland mycket annat. Det finns många myter och berättelser som sägs gestalta resan inåt och dess utmaningar och vedermödor, som Odysseus, Den gudomliga komedin och berättelsen om Innana, den sumeriska kärleksgudinnan, för att nämna några mer välkända.
Ett sätt att lyssna till sin inre röst är att skapa, för vi är alla skapare på ett eller annat sätt. Och att skapa bilder är att berätta vad som rör sig inuti oss. Ge gestalt åt vår inre sång, sirenen som sjunger om sanningen i vårt hjärta. Kruxet är att komma åt den där sången och ge den liv, för vi har, liksom Dante, Odysseus och Annana, så många hinder och monster som sitter i vägen. Att ge sig ut på sin kreativa resa är därför knappast enbart lätt och roligt, utan en väg som många gånger är kantad av hopplöshet, uppgivenhet och tron att man ”inte kan”. Och det är precis som det ska vara. För varje hinder du tar dig förbi hör du sången allt starkare, om du bara är ihärdig och fortsätter resan.
Du som brukar måla hemma, eller du som har varit med på någon kurs, vet hur det känns under den där stunden när allt blir alldeles tyst runtomkring och hela din varelse är fokuserad på din bild och det som händer på den. Dialogen med din bild blir som att den tar plats i ett helt eget universum där allting annat runtomkring bleknar. En slags mindfulness. Då befinner du dig på upptäckarstråt, på din inre odyssé. När du kliver ur din bubbla känner du dig uppfriskad som efter ett friskt dopp i havet. För att du, på riktigt, har ägnat dig åt dig själv en stund. Känner du igen dig?
Nancy Hillis, existentiell psykiater och konstnär, skriver:
”Jag tror att vi alla är skapare. För att vara konstnär måste du skapa, men det är lätt att rada upp en miljon olika anledningar till att skjuta upp det istället för att göra ditt jobb. Alla dessa anledningar består egentligen i en och samma sak: motstånd. Och ju djupare sanningen ligger, desto större är motståndet, som i sin tur bottnar i rädsla. Rädsla kan visa sig en mängd olika förklädnader: självtvivel, inre kritik, tvekan, övertänkande, uppskjutande, undvikande, uttråkning, motsträvighet, upprepande av det som fungerat förut, kopierande av andra, bekräftelsefiskande, förtvivlan, uppgivenhet och så vidare. ”
Av alla de svar som jag har fått av enkätundersökningen som jag gjorde, och av de djupintervjuer som jag också har gjort, så står det klart att många av er som svarat säger att den främsta anledningarna till att ni söker er till en kurs, är just det att det är så svårt att komma igång. Och riktigt varför det ska sitta så långt inne kan vara svårt att komma åt, men här har ni i alla fall fått en teori :) Jag är den första att skriva under på att den stämmer för mig.
Så för att fortsätta citera kloka Nancy Hillis: ”Kreativiteten ber oss att vara närvarande, att vara sårbara och att riskera misslyckande. Förödmjukelsens och skammens spöke cirklar ovanför oss när vi är verkligt kreativa och vi kanske frågar oss själva: Tänk om det jag gör blir asfult? Om ingen gillar det? Tänk om de tycker att jag är dålig?”
Trösten kanske kan vara att vi alla sitter i samma båt, även om vi kallar det hinder vi möter för olika saker och även om vi kanske har utkämpat olika många fighter med spökena. Och belöningen, det där uppfriskande doppet, gör ju ändå mödan värd. :)
Hur som helst, tuppen här ovan tog form i måndags - ännu en invånare i The Dark Forest. Då var jag nämligen på Skvaderns gymnasieskola och hade workshop med bildesteterna. Han ropar ut sin revelj: Kuckelikuuuul! Dags att skaka av sig min bekvämlighet och tvekan och åka till ateljén.