Från botten av en BRUNN
Ibland tvingas man av olika anledningar att stanna upp och reflektera, och så har det varit för mig, därför har jag också legat lite lågt med uppdateringar här på bloggen ett tag.
I samband med mitt lite jobbiga årsslut har jag också haft otroligt svårt för att skapa. De infinner sig ju lite då och då, de där kreativa blockeringarna, och ofta i samband med större inre revisioner, har jag märkt. Redan på den sista kursen jag i höstas fick jag ett slags varsel om vad som komma skulle. För det var den kvällen som trasslet i maskineriet tog fart. Det började med att materialet strejkade för mig, (vilken penna jag än greppade så funkade den inte) och det slutade med totalmörker — strömavbrott i hela lokalen. De tappra deltagarna var faktiskt tvungna att lysa med sina mobiltelefoner för att kunna avsluta det de höll på med.
Jag tänkte förstås inte så mycket på det just då, men så här i efterhand känns händelsen väldigt symbolisk. Jag ramlade ned i brunnen, det där dystra stället man halkar ned i ibland.
Sedan dess har jag inte lyckats göra en enda bild. Allt jag har försökt mig på har blivit antingen hopplöst oengagerat eller total katastrof. Inte bara i ateljén, utan även i andra sammanhang. Jag menar, börjar man gråta inne på sportaffären för att det inte är halva priset på den täckbyxa man har tänkt impulsköpa, då är det bara att inse att man liksom inte har så mycket rustning kvar.
Bilden ovan är ett resultat av min blockering, av min stund i brunnen. Den har genomgått väldigt många olika stadier. Det här är den senaste. Inte så charmig kanske, men även de jobbiga bilderna har ju sin mening och fyller en viktig funktion. Vis av tidigare erfarenheter vet jag också att förr eller senare lossnar det. Så till dig som, liksom jag, har häckat i brunnen ett tag, vill jag bara säga: Håll ut! Det vänder.
Apropå nyttan med konst och tiden vi lever i, just nu läser jag ”Trotsa vildmarken” av sociologen Brené Brown, och hon konstaterar att vår värld just nu befinner oss i en kollektiv andlig kris, och att där har konsten en otroligt viktig uppgift:
”Konst har en förmåga att göra sorgen vacker, att göra ensamheten till något vi delar och att omvandla förtvivlan till hopp. Det är bara konsten som kan ta en hemvändande soldats tjut och förvandla den till ett gemensamt uttryck och en djup, kollektiv erfarenhet./../Konstens förvandlingskraft ligger i att vi delar den med varandra. Utan gemenskap eller kollektivt engagemang hör vi bara en dämpad sång om sorg och förtvivlan, och vi finner ingen befrielse i den. Det är när vi delar konsten som den viskar: ”Du är inte ensam”.