Konst är en BLÅ droppe
Jag är omkring fem år och hälsar på hos mina kusiner. En av dem, en pojke som är några år äldre, sitter vid köksbordet och ritar. Jag går fram och kikar på pappret. Han har målat en stor blå grej som är lite droppformad. Den täcker nästan hela bildytan ”Vad är det där”, undrar jag och petar på teckningen.
”Det är konst”, svarar han koncentrerat, utan att lyfta blicken från sitt verk. Den rundade formen som han nogsamt har färglagt med en halvtorr tuschpenna är bland det vackraste jag har sett. Jag har vid den här tiden visserligen ingen aning om vad konst är, men jag känner starkt att det här, det är grejen. Väl hemma börjar jag målmedvetet avverka papper efter papper för att försöka återskapa det jag har sett min kusin göra. Konst. Länge trodde jag därför att konst var en blå droppe.
Jag kom att tänka på det där häromdagen när jag stod i mitt kombinerade kök/ateljé och skoningslöst dömde ut mina egna bilder. De var så trista och obegåvade jämfört med alla andras. Jag insåg då att jag ofta fastnar i det där, jämförandet. Och hur hämmande det är för den egna kreativiteten och nytänkandet.
Det jag har skrivit ovan är början på min senaste krönika i ETC Sundsvall, som du kan läsa i sin helhet här, men nu och här tänkte jag ge den en helt annan vändning än vad jag gjorde i krönikan. Jag vill nämligen slå ett slag för det fria, personliga uttrycket. För att skapa ger så mycket mer än bara bilder att hänga på väggen. Det är att smörja sin själ och rensa sitt fantasihål så det inte slammar igen. Det är vädra ut, att upptäcka och att lära sig se. Det är att släppa ut tunga stenar som tynger och det är att känna pirret i hjärtat igen. Men att jämföra sig med andra leder ingen vart. Jag lovar, jag har provat.
Jag har provat så till den grad att själva prövningen ledde till att jag helt slutade att tillverka bilder. Prestationsångesten blev helt enkelt för smärtsam. I drygt två decennier nekade jag alltså mig själv att dra ett enda streck. Ibland kan jag inte låta bli att tänka på hur långt jag skulle ha kommit i mitt skapande om jag inte hade gjort det där gigantiska uppehållet. Men sedan tänker jag att det inte är någon idé att gräma sig, för sanningen att säga så är det ju just det som har lett mig in på det här med art journaling. Och det är jag väldigt glad och tacksam för. Så det jag egentligen vill säga är – bara gör det! Släpp loss! Ha kul!.