Bilden bakom BILDEN

Den är inte alltid, eller snarare aldrig, det blir som man har tänkt sig. Häromdagen påbörjade jag en bild utan att ha någon speciell tanke om vad det var jag ville göra. Som vanligt alltså. Efter en stunds målande på måfå så kröp det fram en ko- eller fårliknande gestalt ur skuggorna och jag duttade på med den ett tag. Sedan ledsnade jag och gick och gjorde något annat.

När jag någon dag senare återvände till mitt kofår så kände jag att nja, det där djuret kommer jag inte någon vart med alls, och började därför leka med bilden igen. Kladda lite här och lite där, skriva lite, måla lite, klistra lite. Och rätt var det var så hade en helt annnan bild intagit scenen.

Jag vet inte hur det är med andra, men när det gäller mina bilder så kan jag garantera att det alltid finns en helt annan bild under. Eller flera.

Det tycks vara en process jag behöver gå igenom innan den ”rätta” bilden kommer fram. Ibland kan jag tycka att det är en onödig omväg jag tar. Men vad ska man göra.

Det fina i kråksången är i alla fall att det inte spelar någon roll hur gräslig man tycker att den bild man håller på med är. Ibland kan man ju, åtminstone jag, känna en väldig vämjelse för det som kommer ur händerna. Då är det lätt att ge upp. I onödan.

För det är ju bara att fortsätta leka med bilden, måla över, kladda, skriv – tll slut börjar hända helt andra saker. Kanske just för att man redan har ”förstört” papperet. Då finns ju liksom inget att vara rädd för längre.

Den här gången blev det så här. Djuret har ersatts av stuga, snö och lupin. Än så länge.

Det är inte helt säkert att jag är klar än.