Mina DRÖMMARS land

29 Apr 2018

Södra Frankrike är inte bara sol och vingårdar. Det är också en hel del surrealism. Och då pratar jag inte om konst. Ta min grannby Pont Saint Esprit, till exempel. På 1950-talet drabbades hela byn av en masspsykos, där folk hoppade ut från fönster, och hallucinerade vilt. Under flera dagar kämpade byborna mot eldar och odjur och ormar som åt upp deras kroppar.  En fullkomligt vansinnig historia som är helt sann, och en gåta som ingen ännu lyckats lösa.

 

Igår var jag i en annan närliggande by, den vackra Aigueze, en urgammal by byggd på en klippa ovanför en slingrande flod. Även den med ett märkligt skimmer som kittlar fantasin. Ta bara det spöklika huset mitt i byn, smyckat med skulpterade ansikten, och där spindelnätshöljda skulpturer ännu kan skymtas genom de trasiga fönstren.

 

Namnskylten utanför berättar att konstnären som verkade här hette Robert R. de Wittelsbach de Traxel, och en googling på namnet visar att han kan ha varit av kunglig börd. När jag frågar killen som har en loppis intill, berättar han att Robert de Traxel var en excentrisk person som dog för två år sedan. Han blev 100 år. I Aigueze verkar också en man som hävdar att han är professor i expansologi, med examen från Harvard. Ännu verkar dock ingen ha listat ut vad expansologi egentligen handlar om. 

 

Så kommer vi då till min egen by, Bagnols sur Ceze. Här går man ständigt omkring med en känsla av att något försegår under ytan, som att det under marken finns en alternativ värld. Det är inte bara dess unkna doft som tränger upp ur avloppen, här försvinner också ovanligt många, procentuellt sätt, unga tonårskillar spårlöst. Och vem är det som halshugger alla skulpturer av svanar? Dessutom blir jag, bland andra, sjuk så fort jag kommer hit. Jag har varit sjuk, eller sjuklig, nästan hälften av den tid jag har varit här. En av mina klasskamrater har flytt Bagnols och bosatt sig i Avignon, för så fort hon är i Bagnols så blossar eksem på hennes händer upp. När hon återvänder till Avignon försvinner de igen. Så att påstå att södra Frankrike är en idyll är kanske inte hela sanningen. 

 

Om två månader flyttar jag hem igen, och det är med blandade känslor. Det ska bli skönt att komma hem, samtidigt vet jag att jag kommer att vilja åka tillbaka hit igen snart. Inte bara för klimatet och vinet, utan för att Frankrike, med allt som pågår under ytan, påminner om surrealistiska drömmar om natten. Och i dem gillar jag ju att vara.

 

 

 

 

 

 

 

Please reload

  • Facebook Social Icon
  • Pinterest Social Icon
  • Instagram Social Icon
senaste inlägg

December 9, 2019

December 1, 2019

November 21, 2019

October 30, 2019

October 30, 2019

October 4, 2019

August 24, 2019

August 8, 2019

July 15, 2019

Please reload

arkiv   

Please reload

Please reload

© 2023 by Glorify. Proudly created with Wix.com