Inte alltid BLOD

För ett tag sedan läste jag om ett forskningsprojekt som kan göra skillnad för kvinnor i många länder. Det är ett snabbtorkande och högabsorberande mensskydd som håller på att tas fram av två svenska forskare, kvinnor förstås, som har identifierat det stora behovet av ett ”hemligt” mensskydd. Varför? Av den sorgliga anledningen att mens på många håll är så fult och tabubelagt att kvinnor inte vågar hänga upp sina tvättbara mensskydd på tork. Det skulle ju avslöja att de faktiskt gör något så skamligt som att menstruera, gud förbjude. Det här påverkar naturligtvis deras vardag och rörelsefrihet å det grövsta – för utan fungerande mensskydd kan de inte gå ut under menstruationen. Istället tvingas de isolera sig i hemmet och använda aska, löv eller till och med kodynga för att absorbera ”problemet”.

Ibland, när jag känner mig extra illvilligt inställd till patriarkatet och den förhärskande manliga normen, tänker jag att ”problemet” egentligen handlar om en mångtusenårig avundsjuka. En avundsjuka som bygger på att männen sedan långt tillbaka alltid har betraktat sig själva som guds avbild och som sådana ju också borde vara de allenarådande skaparna, oberoende av kvinnan. Så irriterande det då måste vara att det ju faktiskt är kvinnan som bär och föder fram livet. I sådana stunder tänker jag att allt kvinnohat och kvinnoförtryck egentligen härstammar ur detta – avundsjuka. Mindervärdeskomplex. Och att det antagligen var ren och skär avundsjuka som gjorde att de hittade på det där galenskapet med revbenet också. Att kvinnan skulle vara skapad av mannens revben.

I Teater Västernorrlands fantastiska förställning om häxbränningen ”Häxor, när drevet går” återkommer revbenet om och om igen. En av karaktärerna i uppsättningen kan inte släppa det där med att kvinnan reducerats till ett revben. ”Ett jävla revben”, upprepar hon indignerat, och till slut blir det stor humor av det. För egentligen är det ju skrattretande. Det märkliga är att den än idag lever kvar, föreställningen om att kvinnor härstammar från mannens revben. Kanske inte i den bokstavliga betydelsen, men i den symboliska, alltså att kvinnan skulle vara underordnad mannen. Och att mensen skulle vara ett tecken på kvinnans svaghet. Eller som Putin uttryckte det i en intervju: ”Jag har inga dåliga dagar för jag är inte kvinna”. Stackars Putin. Han måste vara fullständigt blockerad. De dåliga dagarna är så missförstådda. För det är ju under de dåliga dagarna som utrensning och bearbetning sker, för att sedan lämna plats för utveckling och nya idéer.

Utrensning handlar ju inte alltid om blod. Det kan ta sig en mängd olika uttryck i livet. Just nu håller jag till exempel på med en utrensning av det mer materiella slaget – flyttrensning. Varje kväll efter jobbet åker jag hem till mitt alltmer ekande hus och sätter mig och går igenom skåp och lådor, högar med papper och glömda gömmor. Jag sorterar och slänger och sparar. Jag går igenom ett helt liv, och det gör inte bara ont i knä och rygg efter flera timmar på huk. Det gör också outsägligt ont i hjärtat emellanåt. Minnen som virvlar upp med dammet, river upp och rör om. Värsta mensvärken. Men samtidigt helande, för jag vet att även om det gör ont så kommer det att leda till något ännu bättre. Det gör det alltid.

Texten ovan är min senaste krönika i ETC Sundsvall, som dock av någon anledning inte lagts ut på webben, därför lägger jag nu ut den här :) Bilden ”Angels of Fire and Ice” är ur min art journal och gjord för ett drygt år sedan. Gammal skåpmat alltså, men jag har varit så upptagen av att rensa, slänga och flytta ur mitt hus i sommar så jag har knappt dragit ett streck. Jag börjar få rejält med abstinens. Tack och lov har jag en kurs till helgen så jag får kaldda lite :)