ett TYST skrik

Har du öppnat munnen och skrikit för full hals någon gång? Utan att det hörts ett knyst? Det har jag. Alldeles nyss faktiskt, och det var helt underbart. Det var ett urgammalt skrik som lämnade min kropp och känslan av befrielse är svår att beskriva. Men jag kan säga som så att efteråt kändes mina steg väldigt lätta. All tyngd i kroppen var som bortblåst.

Okej, jag ska inte vara så kryptisk. Jag har varit på en behandling som kallas för dearmorering. Lite förenklat går den till som så att vissa punkter på kroppen, där känslominnen lagras, stimuleras genom tryck. Och jäklar vad det lossnar grejer! Jag tänker inte beskrivas det mer i detalj än så för jag kan för lite om det hela, men den här min första behandling var så cool. Min kropp reagerade på alla möjliga sätt, det var bara att hänga med i svängarna och andas. För oss som har en del trauman lagrade i kroppen (vilket väl är de flesta) kan jag bara rekommendera det här. Varmt!

Precis som namnet berättar handlar det om låta rustningen falla. Det där hårda skalet som vi byggt upp kring oss för att skydda oss själva, ofta redan som barn. Den där rustningen som var bra att ha då, för att ens våga leva, men som så här i vuxen ålder mest lägger hinder i vägen för vår utveckling och fortsatta resa. Den fina terapeut jag gick till heter Linda Näslund och hennes företag Mod att förändra finns i Härnösand.

Och apropå mod att förändra så tar det mig osökt vidare till bilden här ovan. Den gjorde jag för någon vecka sedan när jag skulle ta fram en ny övning till en kurs med fokus på tecken och symboler som jag höll i november. Jag tänkte som vanligt inte så mycket på motivet medan jag höll på, utan det fick växa fram av sig själv allt eftersom jag tog nya vägar och lade på nya lager. När jag kände att jag var klar upptäckte jag att mitt ”jag” i bilden såg ut att ha tvångströja på sig. Och händerna där vid sidan, vad gjorde de där? Där finns också andra intressanta symboler att titta närmare på, som växten som slingrar sig