Titta på dig SJÄLV
Det här är jag. Eller nej, det stämmer inte helt. Det är inte ett avbildande porträtt av mig, för jag har inte haft mig själv som förlaga, varken genom spegel eller foto. Men i någon del är det ändå en bild av mig.
Kanske är det blicken, kanske den avvaktande attityden, kanske den knutna handen som höjs lite så där i skymundan till skydd. Kanske är det den lite smutsiga orangea auran eller de jordiga fläckarna som cirkulerar runt ansiktet. Och vad vill det vita mönstret berätta? Det som skulle kunna se ut som krackeleringar i en spegel? Jag vet inte säkert, men jag vet att det är en bild av mig.
Allt vi gör och skapar kommer ju ut från oss i någon mening. Vi sätter så att säga vårt unika fingeravtryck på alla bilder vi gör. Och ofta kanske ett porträtt säger mer om den som har målat det än den det eventuellt ska föreställa. Det ironiska är att samtidigt som det är just det som gör våra bilder intressanta och personliga, så kan det också vara den kritiska faktor som gör att vi aldrig blir nöjda. Vi hittar fel och brister i det vi skapat, vi ser hur otillräckliga vi är, hur dåliga vi är på att behärska linjen, färgen, formen. Så vi säger att vi inte kan, att det är så svårt, att det inte blir ”fint”.
Men tänk om det är så att de bilder vi gör, med alla brister och ”fel”, direkt speglar hur vi känner inför oss själva. Att de på ett ganska naket och ärligt sätt avslöjar för oss hur vi känner oss, hur vi inte accepterar oss själva på alla plan, hur vi kämpar för att försöka hålla skenet uppe. Och tänk om det är så att vi kan måla oss till en bättre självkänsla, en större kärlek till oss själva som innefattar alla våra brister och svagheter? För genom att måla bild efter bild efter bild av oss själva, så kanske vi kan gå djupare och djupare in i vårt verkliga porträtt. Det som håller upp en spegel för oss och visar ”kolla, så här känner jag idag”. Och genom att betrakta bilden av oss själva och försöka se se var smärtan sitter, så kan vi medvetet jobba med den i nästa bild. Måla in ljus i svärtan, färg i det gråa, mjuka upp det stelnade,
Om du tycker att det är svårt att tolka din bild, så försök tänka dig att att bildens uttryck direkt och enkelt avspeglar den enkla symbolik som vi alla använder oss av i dagligt tal. Vad betyder till exempel ”fyrkantigt”, ”vasst”, ”mörker”, ”grått”, ”stelt” och ”övertydligt”? Eller om någon ser trasig, ansträngd, utmattad, utsliten, spacklad, ilsken ut? Det är sådant som vi är ganska vana att identifiera när vi betraktar våra medmänniskor, och samma blick kan du använda på din bild. Och det du vill förändra jobbar du med i din nästa bild. Och i nästa. och i nästa.
Jobba, gräv dig fram till en bild av dig själv som du till slut kan känna dig tillfreds med. För samtidigt som du jobbar med bilden av dig själv, så genomför du också ett inre utvecklingsarbete i den betydelsen att du medvetet börjar titta på dina brister och rädslor – du ser dem, bekräftar dem och ger dem lite omvårdnad, kanske rent av kärlek. Och tänk om det är så att när du till slut har grävt dig fram till en bild som du känner tillfredställelse över, då känns det också på ett helt annat sätt inuti. Du som någongång har gjort en bild som du kan stå för och som du känner dig nöjd och glad över, du vet vad jag pratar om.
TIPS OCH UTMANING! I dessa tider då många är för sig själva och håller avstånd till andra, passa på att ta en ordentlig titt på dig själv! Klipp och klistra, måla, rita av dig själv på alla upptänkliga sätt. Se det som en slags forskning, ett upptäcktsresande. Och ta varje ”misslyckat” försök som en vänlig vägvisare om vad du kan behöva jobba mer med, titta närmare på.
(PS. Allt mörker är inte av ondo, vi behöver både ljus och mörker för att kunna skapa djup och form, annars blir allt ganska platt och ointressant. Och ibland måste man ta sig genom mörkret först för att komma till ljuset. Så målar du bild efter bild av mörker och smuts, bara fortsätt. Man kan behöva skyffla undan en del jord innan man hittar skatten ;)
Victoria