Lathet är en DYGD

Ibland är jag så förtvivlat lat. Som idag till exempel. Jag har en deadline, men kan för mitt liv inte sätta igång med att producera. Jag oooorkar bara inte. Istället sitter jag och stirrar på väggarna, sopar undan lite skit (eftersom jag är för lat för att gå och hämta dammsugaren) och tar en dusch, som är halvkall (för att jag inte orkat flippa på varmvattenknappen nere i köket, så som man måste i det här huset i Frankrike under vintern).

Efter ytterligare några timmars slöstirrande tänker jag att jag måste rycka upp mig, så jag sätter mig vid datorn för att skriva. Men redan efter ett par rader tappar jag orken och börjar slösurfa på Facebook i stället. Tänker att nåja, det är ju fortfarande några timmar kvar innan jag ska leverera. Och klockan tickar på... Jag vet att jag inte är ensam om det här, tror nästan det är en allmänmänsklig åkomma. men det hindrar ju inte att jag känner mig hopplös och ansvarslös när min lathet sätter klorna i mig. Därför blir jag lite uppiggad när jag gör upptäckten att lathet faktiskt kan vara innovativt. För utan mitt lathet hade jag inte gjort bilden ovan. Det är ett collage gjort på en skitig målartrasa. Varför? För att jag var lite för lat för att gå några trappor upp och hämta papper. Istället greppade jag det som var närmast till hands – en bit av ett lakan som jag använde att torka av penslarna på. Att göra collage på en gammal trasa hade aldrig fallit mig in om det inte vore för min lathet. Så luta dig tillbaka och skapa. Kanske en skulptur av navelludd? :D