En vild dans på TÖRNEN


Att göra en bild är ingen dans på rosor, för att använda en slitet uttryck. Eller, det kan det i och för sig vara – om rosorna har törnen. Att skapa handlar om ett tröstlöst famlande efter illusioner, efter en slags förföriska moln som vägrar låta sig fångas in. För oavsett om skapandeprocessen sker i en liten privat art journal eller på en duk som är tänkt att ställas ut till allmän beskådan så är det en process som bitvis skapar ilska, frustration och en känsla av fullständig oförmåga och inkompetens. Och det är helt okej.

För om man tillåter det, och inte backar för det som väller upp, kan varje skapandeakt vara som en reningsprocess i sig, en djupdykning i det inre bland gamla sorger, tillkortakommanden, plågsamma minnen och föreställningar om otillräcklighet, vare sig man är medveten om att det är det man gräver i eller inte. Det låter förstås bedrövligt, men jobbar man med det inre, vilket är ofrånkomligt när man skapar bilder, så upptäcker man snart att det inte direkt doftar lavendel därinne. Det är ett levande universum av kött, blod och ben.

Igår satt jag och pratade med en vän om just det här och om den rätt vanliga föreställningen om att skapandet skulle vara en behaglig process – en stund för dig själv där du småleende och harmonisk går från klarhet till klarhet medan bilden självklart och säkert växer fram på pappret. Inget vara mer fel, enligt min erfarenhet, och min vän bekräftade min upplevelse. Hon berättade att vid ett tillfälle hade hon till och med kört över sina dukar med bilen ett antal gånger i ren frustration. Men när hon sedan skulle plocka upp de misshandlade stackars verken kunde hon konstatera att hon äntligen började komma någonstans.

En gång fick jag frågan om varför jag håller på med det här om det nu får mig att må så dåligt. Jag var fullkomligt oförstående. Vad menade hen? Att måla och skapa är min livsluft, det som eldar under min livsglöd och får det att pirra inuti. Det är också det som ger mig den styrka som gör att jag snabbt kan resa mig igen när livet får för sig att ge mig en av sina hårda knock outer.

Det låter antagligen motsägelsefullt, men tänker du efter är det fullkomligt logiskt. Kris och utveckling går hand i hand, det är ett känt faktum. Och de små minikriser du upplever i skapandeprocessen blir i slutändan ljuvliga pusselbitar som hittar sin plats i det ständiga skapandet av dig själv. Och för en stund, när krisen är över och du äntligen har fått ihop bilden, då infinner sig en allt igenom skön känsla av tillfredställelse, helhet och fast mark under fötterna. Och ryggraden liksom rätas ut. Det gör mödan absolut värd.

Det här gäller säkert inte för alla. Säkert finns det de som alltid känner sig fullkomligt harmoniska i sitt skapande, men då beror det antagligen på en av två anledningar. Antingen så är de högt utvecklade människor som har nått fullständig frid, och dessa finns det inte så många av. Eller så repeterar de bara vad de redan kan och behärskar. Och då handlar det inte om skapande. För precis som ordet säger så handlar skapande om att skapa, det vill säga göra något nytt. Och det är alltid utmanande. Och jäkligt häftigt.

  • Facebook Social Icon
  • Pinterest Social Icon
  • Instagram Social Icon
senaste inlägg

arkiv   

© 2023 by Glorify. Proudly created with Wix.com