Lång väntan på TUR
Vad väntar jag på egentligen? På tur? På min tur? Så här i början av ett nytt år är det många sådana tankar som dyker upp för mig, inte minst sedan jag och mina vänner satt runt middagsbordet på nyårsafton och i tur och ordning skulle redogöra för hur vi tänkte inför det kommande året – vad det var vi ville ändra på eller förbättra? Jag blev lite tagen på sängen, för jag hade inte alls ägnat det kommande året någon speciell tanke. Därför bestämde jag mig just där och då för att fortsätta utforska förra årets nyårslöfte – att utmana mina rädslor. Så här i backspegeln kan jag nämligen se att jag faktiskt lyckades ganska bra med det under det gångna året, och varför ändra ett vinnande koncept ;).
Förra året lyckades jag nämligen med något som jag tidigare, av olika skäl, aldrig hade trott vara möjligt – jag började hålla mina egna kurser. Och det lustiga var att det inte ens kändes som en seger – det kändes bara helt naturligt. Som att det hade varit meningen hela tiden. Efter det har jag börjat fundera över vilka fler föreställningar om mina egna begränsningar jag går omkring och bär på. Så det blir något att sätta tänderna i under det kommande året.
I senaste numret av ETC Sundsvall skriver jag en krönika som anspelar lite på det här temat:
”I väntan på Godot. Jag kommer ihåg när jag såg den föreställningen på Dramaten med Thommy Berggren och Rikard Wolff i rollerna som Vladimir och Estragon, 1990 var det visst, ser jag efter att ha googlat. Då var jag 23 år, och det skulle dröja ytterligare några år innan jag fick barn, innan jag hittade rätt i yrkeslivet och framför allt innan jag på djupet skulle förstå vad den där pjäsen egentligen handlade om. Jag kommer i alla fall ihåg att jag uppskattade den mycket, men kanske var jag bara pretentiös. För i ärlighetens namn hade jag ingen aning om vad det var Samuel Beckett försökte gestalta, helt enkelt för att jag inte hade kommit dit än. Men det har jag nu.
Existentiell tomhet, oändlig väntan och fängelse kan väl sägas vara de tre nyckelord som sammanfattar I väntan på Godot. Och det låter ju jäkligt tungt och djupt, men tänker man efter lite närmare så är det ju det var och en av oss brottas med nästan dagligen. Känslan av att sitta i ett väntrum och aldrig bli uppropad. För varför skulle vi annars drömma om miljonvinsten som ska förändra våra liv, gå omkring och vantrivas på jobbet eller se fram emot semestern som om det vore den enda tid vi har tillåtelse att verkligen leva?”
Som ett tips till dig som har liknande tankar och vill göra något åt ditt ”mindset” – somna till Kelly Howells The Secret Universal Mind Meditation varje kväll. Jag kan förstås inte lova något, det enda jag kan säga att det var efter att jag hade gjort det under några månader som jag märkte att de hårda gallren i mitt ”fängelse”, började mjukas upp. Dessutom hjälpte meditationen mig att somna eftersom hennes behagliga röst och de ljudvibrationer som finns i bakgrunden fick mig att slappna av.