På SKATTJAKT i det inre

Tidigare i sommar var jag i Frankrike på en skrivarkurs. Det var, hur ska jag uttrycka det, smått omtumlande. Inte bara för att det var Frankrike eller för att kursledaren var en poet och författare som jag länge har beundrat, utan för att jag hittade något i mig själv som jag inte hade en aning om att det fanns där. Till att börja med måste jag inflika att det här inte var någon traditionell kurs i skrivande – övningarna vi gjorde syftade mer till att få igång det kreativa flödet än till att lära oss något om hur man skriver. Detsamma gällde de långa, kraftfulla och hjärtöppnande meditationer vi ägnade oss åt varje dag. Även de skulle bidra till att vi fick fjutt på det kreativa maskineriet, så att säga. Några av oss var vana vid meditation, för andra var det helt främmande och åsikterna om deras nytta gick förstås isär. Själv tänkte jag inte så mycket på det. Tyckte bara att de var behagliga och sköna avbrott till skrivövningarna. Det var först på kursens fjärde dag som jag skulle förstå hur mycket de faktiskt hade påverkat mig. Och då var det för sent. Jag ska tillägga att en av anledningarna till att jag åkte på den där kursen var att jag under en längre tid hade känt mig helt blockerad i mitt skrivande. Mitt inre skrivarrum var ett tomt fält, en öken. Så jag åkte dit med en stilla förhoppning om att kunna vattna det där landskapet. Men det är lustigt det här med att när man söker efter något väldigt intensivt så liksom försvinner det hela tiden runt hörnet, glider en ur händerna som en hal tvål. Ungefär så blev det med mitt skrivande under de där dagarna. Jag skrev och skrev, avverkade papper efter papper i en flygande fläng, men på alla de sidor jag klämde ur mig fanns inte en endaste fras jag kunde använda mig av eller spinna vidare på. Jag började känna mig mer och mer desperat. Medan de andra skapade litterära storverk, inbillade jag mig i alla fall, var det som att jag bara stod och skottade en massa dynga. Jag försökte trösta mig med att det säkert fanns något unikt och dyrbart djupt därunder, en glimrande skatt måhända. Frågan var bara hur djupt jag skulle behöva gräva. Det tog fyra dagar. På kursens sista dag hände det. Redan när jag vaknade och gick ned till frukosten kände jag att något var på gång. Det stack och värkte i bröstkorgen, som av en tjock gröt av glasfiber. Och värre skulle det bli. Under hela förmiddagen kunde jag knappt säga ett ord utan att krackelera och falla i gråt. Det var som att min bröstkorg sakta bröts upp och blottade mitt hjärta, som innan lunchen var till ända låg där helt utlämnat och oskyddat. Det var en fantastisk och fruktansvärd känsla på samma gång. Kul kurs, tänker du kanske nu. Och det är klart, det var inte direkt så att jag skrattade ihjäl mig, åtminstone inte just då. Men det som hände var att jag fick en fantastisk utblick över mina egna bråddjup och jag kunde till och med släppa ut ett och annat troll som huserat därinne. Och när trollen kommer ut i ljuset så spricker de, som vi alla vet. Och det i sin tur ledde på något mirakulöst sätt till att det åter började spira och gro i mitt ökenlandskap. Författaren Lyra Ekström Lindbäck säger i en intervju i senaste numret av tidningen Skriva, att när man vågar släppa taget om den man tror att man är så kan man bli en ny person många, många gånger i sitt liv, något man har stor nytta av när man sedan skriver. Jag tror att det var det som hände där i Frankrike. Jag släppte taget en smula, störtdök och kom upp till ytan igen. Befriad från en och annan gammal föreställning. Så i augusti åkte jag dit igen. Den här gången för att bärga skatten.

Den här krönikan finns också publicerad i ETC Sundsvall, där jag från och med nu skriver krönikor med några veckors mellanrum.

Art Journal-uppslag ur min pimpade bok med gamla filmdrottningar. Läs mer om hur man pimpar ett bokuppslag, något jag också lär ut steg-för-steg på mina kurser :)