Ett FÖRSÖK att förklara

I morse visade mig min son en bild på en utställning om osynlig konst. Det var alltså en bild på ett galleri där besökarna stod och glodde på tomma väggar. Ungefär som Kejsarens nya kläder. Min son ifrågasatte lite irriterat om det verkligen kunde kallas konst, och hur konstigt det än kanske kan låta så svarade jag ja. Absolut. Då krävde han en förklaring.

Jag vet inte hur den vedertagna definitionen av konst lyder, men för mig personligen så är konst i första hand en upplevelse som träffar antingen hjärnan och intellektet eller magen och känslan. Viss konst kan till och med rikta in sig på hjärtat. Och när konsten definieras som en upplevelse så spelar det ingen roll om den utgörs av en naturtrogen oljemålning, en röd fyrkant eller stulna papperskorgar (för övrigt en utställning av Klara Lidén som pågår på Sothebys i Stockholm just nu – och papperskorgarna går lös på typ 65 000 dollar styck!).

Som betraktare av konst vill jag alltså ha en upplevelse av något slag, jag vill att konstnärens verk ska träffa mig och antingen få mig att tänka till, bli rådvill, förförd, börja skratta, bli sentimental eller arg – whatever. Själva konstverket är bara ett medel som används för att skapa denna reaktion. Och tänker man så, så spelar det ingen roll om konstnären är en skicklig målare eller ”bara” ett kreativt tänk. För en stulen papperskorg, tomma väggar eller varför inte en get med ett bildäck runt halsen må kanske inte präglas av bländande hantverksteknik, men det betyder inte att det inte är konst.

För vad är väl egentligen en skickligt utförd målning annat än en manipulation av våra sinnen för att ge oss en upplevelse. Och det kan man ju göra på olika sätt. Konst är alltså inte ”bara” ett hantverk. Det är så mycket mer. Och det är ju det som är så spännande.

Min son köpte inte den här förklaringen. Han blev nästan arg och sa att i så fall är han besviken på konsten. Han vill att den ska vara skickligt hantverk. Punkt slut. Jaha. Han får förstås ha sin uppfattning, men jag när ett stilla hopp om att sakta men säkert få över honom på min sida. Nya perspektiv behöver ju ofta lite tid på sig att sjunka in ;)

Sedan är det en helt annan sak, och en helt annan process, att själv skapa ett konstverk. Och det har egentligen ingenting alls med publikens upplevelse eller slutprodukten att göra , eller, det är åtminstone sekundärt. Enligt mitt sätt att se det. Men det tar jag en annan gång :)