Den vita TRÖSKELN

Ett tomt, vitt papper kan vara otroligt frustrerande. I alla fall om det är meningen att man ska fylla det med något ”vackert”, oavsett om det gäller bidlskapande eller skrivande. Jag har funderat lite på varför. För varför i hela världen kan ett tomt, oansenligt papper skrämmas så till den grad att man hellre går och diskar eller skrubbar badkaret. Bara för att få en stunds respit.

Men det är inte så enkelt. Ibland tänker jag att det beror på att det där vita papperet redan är perfekt i sig själv. Den där vitheten är liksom fulländad och vad jag än väljer att göra på det så kommer jag bara att dra ned det i smutsen. Eller är kanske den där föreställningen om fulländning bara en dålig ursäkt? Är det kanske rent av så att jag är rädd för att det som ska komma ur mig är sådant som jag ännu inte är beredd att titta på? För det är ju en gång så med bilder att de har en en förmåga att säga den nakna sanningen. Liksom kasta den rakt upp i ansiktet på oss. Det som kommer ur pennan, kritan eller penseln är precis just det som ligger och gnager och maler inuti, vare sig vi är medvetna om det eller ej.

Det är förstås lätt att slå undan. Inbilla sig att allt som har kommit ut bara har varit en del av en mycket nogrant planerad och medveten strategi. Och att när resultatet inte alls blir som vi har tänkt oss så beror det enbart på att vi saknar den tekniska kunskapen eller rutinen för att få till just den detaljen. Så är det sällan. För hur vi än försöker styra oss själva så kommer det undermedvetna alltid att ha ett finger med i spelet och se till att få sitt sagt. Oavsett om det är valet av färg, linjens uttryck eller kompositionens uppbyggnad som avslöjar det. För att inte tala om alla dessa symboler som har för vana att smyga sig in.

Jag skulle nästan vilja påstå att det är lika omöjligt att ha hundra procent koll på sin bild som det är att ha hundra procent styrning över sina drömmar om natten. För det måste man nog vara bra medveten och upplyst. Den här totala bristen på kontroll behöver förstås inte vara av ondo. Tvärtom. Det finns ett helt annat sätt att se på saken. Som att alla dessa meddelanden och budskap som letar sig in i bilderna ju faktiskt kan lära oss någonting. Och därmed hjälpa oss att utvecklas, komma över gammalt ält eller rent av bli gladare.

Det är ju faktiskt det som bildtolkare arbetar med. Och jag är ju det, bildtolkare. Men det vita papperet skrämmer förstås lika mycket ändå. Sådan tur då att det finns så bra metoder att ta sig över den vita tröskeln. Jag återkommer till det :)