Det här är jag. Eller nej, det stämmer inte helt. Det är inte ett avbildande porträtt av mig, för jag har inte haft mig själv som förlaga, varken genom spegel eller foto. Men i någon del är det ändå en bild av mig. Kanske är det blicken, kanske den avvaktande attityden, kanske den knutna handen som höjs lite så där i skymundan till skydd. Kanske är det den lite smutsiga orangea auran eller de jordiga fläckarna som cirkulerar runt ansiktet. Och vad vill det vita mönstret berätta? Det som skulle kunna se ut som krackeleringar i en spegel? Jag vet inte säkert, men jag vet att det är en bild av mig. Allt vi gör och skapar kommer ju ut från oss i någon mening. Vi sätter så att säga vårt unika fin