Jag brukar uppmuntra deltagarna på mina kurser att föra in lite mörker, eller skuggor, i sina bilder. Eller nästan tvinga dem att göra det eftersom fler av mina övningar bygger på att man grundar med lite svart. Jag vet dock att många inte tycker om mörkret, och några känner sig rent av provocerade. Att värja sig från mörkret på olika sätt i livet är naturligtvis inte alls konstigt, de flesta av oss vill ju ha det ljust och lätt omkring oss. Men att helt ta avstånd från mörkret, i bild så väl som i andra sammanhang, gör ofta upplevelsen mer platt. Där det finns ljus måste det finnas mörker. Eller som karaktären Emma inleder ett avsnitt i tv-serien ”Från Lark Rise till Candleford” (som råkade
Häromveckan hörde jag en grej på radion som var så jäkla bra att jag har utformat hela min kommande höststrategi utifrån det. Jag kommer inte ihåg vad det var för program, eller vad det egentligen handlade om, men en av programledarna citerade en känd dalahästmakare, som jag heller inte kommer ihåg namnet på: Vid en intervju blev hästtäljaren tillfrågad hur han gick till väga när han skapade sina fantastiska hästar, varpå han levererade det fenomenala svaret: ”Jag tar bort allt som inte är häst”. Och så trillade polletten ned i mig. Det är så jag ska göra. Förstås. För det är nämligen så att jag den senaste tiden, året, har känt mig väldigt splittrad och stressad och som resultat av det så h