Den där JÄVLA väggen

Imorgon är det meningen att jag ska vara med på Pecha Kucha här i Sundsvall. Ni vet det där japanska presentationskonceptet när ett antal personer får presentera sig själva eller sin verksamhet under 20 x 20 sekunder, med lika många bilder. Totalt blir det alltså omkring sju minuter att prata. Jag blev tillfrågad, och jag tackade ja, och nu sitter jag här och undrar hur i hela friden jag ska ta mig ur det.

För jag tänkte ju prata om art journaling och vikten av att ta sig genom den där väggen man ständigt återkommer till i sitt skapande. Då när allt känns som mest hopplöst och allt man gör blir fel och fult och förskräckligt. Jag tänkte berätta om hur fiffigt det är med art journaling i de stunderna, eftersom hela den grejen går ut på att skapa utan prestation. Hur härligt det är att bara liksom leka fram bilderna. Smågnolande jobba sig genom de värsta faserna. Jo pyttsan.

Jag har nyss tillbringat några timmar i ateljén. I ett totalt jävla mörker. Och så har det varit de senaste gångerna jag varit där.

Det. Går. Bara. Inte.

Idag slutade äventyret med att jag i vredesmod och vanmakt först rev sönder bilderna jag höll på med. Sedan greppade jag en sax och klippte noggrant sönder delarna till små, små bitar av confetti. Med käkarna hårt sammanbitna. Och det samtidigt som jag i huvudet försökte gå igenom vad jag ska säga i morgon. På Pecha Kuchan. Som jag hade tänkt ägna åt att berätta hur viktigt det är att fortsätta på sin bild även när man kommer till det hopplösa stadiet. För det är DÅ det börjar hända saker. Det är först DÅ bilden börjar bli intressant, i de flesta fall. Det är DÅ magi kan uppstå...

Tja, nu sitter jag alltså här och känner mig som en fejk. För hur ska jag kunna stå och prata om något sådant, entusiastiskt och övertygande, när jag själv befinner mig i värsta skaparkrisen? Jag försöker intala mig att det kommer att gå över, det kommer att bli bättre, för ingenting är statiskt. Och att jag innerst inne vet att det är så det funkar. Det hjälper dock föga. En skaparkris är en skaparkris. Och varje gång är man lika tvärsäker på att den aldrig någonsin kommer att gå över. Att det är lika bra att bryta sönder penslarna, packa ihop och slänga bort alla färger.

Likt förbaskat vet jag att det inte kommer att bli så. Jag kommer att försöka igen. Om och om igen, tills det slutligen lossnar. För det kommer det att göra. Nån gång. Så du som känner igen dig och kanske befinner dig i samma läge just nu – håll ut! Vi ska klara det! (Och be en liten bön för mig i morgon kväll...:)

(Bilden ovan är naturligtvis inte från dagens ateljévistelse. Jag kallar den för The Wizard's Wand. Skulle ju behöva en trollstav just nu)