Ett högt värderat HÅL

15 Apr 2017

Jag fick ett mejl under långfredagen, ett mejl som fick mig att småle. Det kom från en kvinna som hade hittat en gammal krönika av mig där jag skrev om hur jag letade efter mitt fantasihål som barn. Det visade sig att kvinnan hade precis samma erfarenhet som jag  – och nu hade hon till och med googlat på fantasihål och på så vis ramlat över min text från 2014.

Jag kunde förstås inte låta bli att gå tillbaka och läsa den, och eftersom jag är av den övertygelsen att fantasin är oerhört viktig att odla av fler olika anledningar, så publicerar jag nu första delen av krönikan här nedan, med ett lite modifierat avslut. Hela krönikan hittar du i den här länken till Sundsvalls tidning.

 

När jag var liten, en så där sex-sju år, trodde jag att det fanns ett fantasihål i huvudet. Var den övertygelsen kom ifrån vet jag inte. Kanske från ett barnprogram för jag har bestämt för mig att jag inte var den enda i min lilla krets av vänner som hade samma föreställning. Hur det än var så brukade jag ägna mig åt att leta efter det där hålet ibland, i brist på annan förströelse. Då satt jag liksom och trevade med mina små fingrar över hela huvudet och vred mig framför spegeln efter bästa förmåga för att noga kunna syna min hårbotten från alla upptänkliga håll.

 

Men hur jag än letade hittade jag aldrig något fantasihål och sanningen att säga så gjorde det mig lite orolig. Betydde det att jag inte hade någon fantasi? Det vore ju skamligt. Vid något tillfälle försökte jag lirka information ur min äldre syster, utan att avslöja min okunskap förstås. Men jag fick inget vettigt att gå på från det hållet heller. Så jag fortsatte att leta alltmedan oron över att vara en aning defekt tilltog.

Så en dag kom jag på hur det hela hängde ihop. Naturligtvis var det så att fantasihålet var mycket mindre än vad jag hade trott, kanske inte större än ett litet nålstick, och då var det ju inte så konstigt att jag inte lyckades få syn på det. Med ära och heder i behåll kunde jag pusta ut och fortsätta fantisera.

 

Nu, 40 år senare, sitter jag här och funderar över det där fantasihålet igen. Jag kanske borde veta bättre vid det här laget, men tänk om det ändå är så att det verkligen finns ett fantasihål? Och tänk om det är så att om man inte använder sin fantasi tillräckligt ofta, så slammar det där hålet liksom igen. Det skulle ju faktiskt kunna förklara en hel del olika skeenden och konstiga ställningstaganden hos individer och i samhälle. Därför – leve fantasin och allas våra fantasihål! Jag är ganska övertygad att det är porten både till personlig utveckling och till en fördjupad förståelse av dels varandra, dels andlighet, liv och död. Så fortsätt leta!

 

Please reload

  • Facebook Social Icon
  • Pinterest Social Icon
  • Instagram Social Icon
senaste inlägg

February 2, 2020

January 29, 2020

January 3, 2020

December 9, 2019

December 1, 2019

November 21, 2019

October 30, 2019

October 30, 2019

October 4, 2019

Please reload

arkiv   

Please reload

Please reload

© 2023 by Glorify. Proudly created with Wix.com