Holding Me DOWN

I lördags var jag och lyssnade på musik på ett ställe i stan (Q-bar i Sundsvall) som har ett väldigt häftigt koncept – de bokar in hyfsat stora artister som under enkla former får framföra sin musik på en pytteliten och anspråkslös scen medan publiken sitter och käkar eller står och hänger i baren – och det är helt gratis att gå in! Ett hett tips alltså, för er som eventuellt har missat det.

Hur som helst, egentligen var jag för trött och slut för att ge mig ut, men det var inbokat sedan länge och jag tänkte att jag väl lika gärna kunde sitta där och hänga som hemma i soffan.

Jag hade ingen aning om vem det var som skulle spela, och när han väl började förstod jag ganska snabbt att nja, det här är nog inte riktigt min typ av musik. Ibland förstår man sig själv väldigt dåligt.

Under hela hans spelning rann tårarna i strida strömmar nedför mina kinder. Hans vemodiga, amerikanska folklåtar gick rakt in hjärtat. Jag tror att det berodde på att han var genuin, helt enkelt. Artisten heter Gabriel Kelly och han har skrivit världens, förmodligaste, sorgligaste låt – Holding Me Down. Jag har lyssnat på den varje dag sedan dess och tårarna rinner lika flödigt varje gång. Och det är just därför jag lyssnar på den – för att låta tårarna rinna. Ibland behöver man det. Så ta en liten stund, lyssna. Och gråt.

Det här art journal-uppslaget i min senaste mini-art journal gav jag samma namn som låten.